En fyrbok till...

Jag kunde inte låta bli. Den stod där i hyllan för 7-dagarslån på biblioteket; Fyrmästarens dotter av Ann Rosman. Ny deckarförfattare med fyrtema. Den var inte så pjåkig faktiskt. Inga spökerier, men förgreningar bakåt i tiden förstås. Intrigen sådär, men riktigt bra personskildring. Ganska spännande och aldrig tråkig. Miljön är Marstrand, liknande Läckbergs Fjällbacka, men bättre skildrad än hennes. Jag kommer nog att läsa Rosmans nästa bok också. Den heter "Själakistan" och kom ut 2010.

Den bästa fyrboken alla kategorier är ändå "Pappan och havet" av Tove Jansson. I den finns känslan av ödslighet, ensamhet och mystik. Och längtan...

Dödens nycker

Att läsa Saramago, "Dödens nycker", är att gå in i ett helt annat tänkesätt. Vad som är, är uppochner, dvs döden är nyckfull. Att döden skulle vara en kvinna har jag aldrig funderat på, inte heller vad som skulle hända om hon började handla irrationellt. Det är med mycken djupsinnighet och filosofiska finurligheter Saramago skriver. Och med mycket humor. Det är en tänkvärd och mycket läsvärd bok. Att döden är både nödvändig och önskvärd hade jag inte tänkt mig. Men att berätta mera skulle förstöra nöjet för er som vill ge er in i Saramagos annorlunda värld.
Denna bok får mig att minnas en annan bok som jag läste på 1970-talet; Philip José Farmer, Flodvärlden. Den handlar om en flod, dit alla kommer som dött. De träffas där och kan samtala med varandra. Jag tror ska läsa om den och berätta mera senare.

Bokrean

Jag kan förstås inte låta bli att gå dit, till rean alltså. Det hänger i, precis som påskfirandet, vilket inte heller är så storstilat längre utan barn som ska leta påskägg i buskarna. Jag får leva med härliga minnen av bokreor då armarna inte räckte till för allt jag ville ha.
I bokhandeln frågar jag efter avdelningen med litteraturhistoria och lyrik. En närmast skamsen bokhandlare erkänner att det inte finns någon sådan. Jovisst, det finns en (!) samlingsvolym med svenska dikter. Nej, någon litteratur värt namnet finns inte på årets bokrea. Inte i min stad i alla fall. Bästa utbudet hade faktiskt Åhlens, där jag hittade en fin bok om whiskydestillerier i Skottland. Eftersom färden går dit i juni kan den komma väl till pass. Om man är galen i kokböcker kan man få sitt lystmäte, men hemma tar de redan större plats än kastrullerna, så jag hoppar över dem.
Sedan jag upptäckt Kupans bokdagar är den vanliga bokrean ganska ointressant. På Kupan finns nämligen fullt av skönlitteratur till ett pris av 10-20 kr!

Ännu en Indri∂ason

Efter att ha läst Arnaldur Indri∂asons senaste deckare; Frostnätter, tror jag att det även får bli min sista av den författaren. Visserligen en rätt så finurlig historia med en gåta som godmodigt löses av Erlendur, alltid lika ensam och grubblande. Men jag är rätt! trött på hans försvunna lillebror vid det här laget. Lättläst och lättglömd. Lite gulligt, men är det vad man vill ha av en deckare? Författaren utsedd till Nordens bästa deckarförfattare, ja det säger en del om nordiska deckarförfattare. Segt som alla svenska kriminalserier på TV. Inte "my cup of tea" i alla fall.

The Little Stranger

Sarah Waters skriver som vanligt mycket bra. Ett språk som flyter och underbara miljöer. Mina förväntningar var höga eftersom jag tycker om författaren och älskar det kusliga. Boken var klart läsvärd om man som jag gillar gamla herrgårdsmiljöer och det typiskt brittiska. Lite känsla av "I vår herres hage" med en landsortläkare som far runt i en skraltig bil och kontrasten mot de kvarlevande aristokraterna på Hundreds Hall. Någon sorts kärlekshistoria, som mest liknar en missuppfattning och så en rad oförklarliga händelser utgör egentligen hela storyn. Besviken, ja det är jag nog. Mest förvirrad dock, vad handlade boken egentligen om?

Kunzelman & Kunzelman

Carl-Johan Wallgren har i sin Kunzelman & Kunzelman, gått in i huvudet på en tavelförfalskare och konservator, med som det brukar heta, förgreningar till Berlin, Stockholm och Finland. Huvudpersoner är Viktor Kunzelman och hans son Joakim. I de delar som handlar om fadern får man sig till livs allt om olika äldre konstnärers arbetsätt och färganvändning. Mycket intressant om man är intresserad av konst. Förvecklingar och bögkärlek. Trendigt? Sonens irrfärder liknar mycket Klas Östergrens sätt att skriva eller en tidig Ulf Lundell. Ganska njutbart om man gillar den stilen, men känns lite slitet. Trots detta kan jag verkligen rekommendera boken. Men den är inte riktigt gripande, lite för konstruerad för min smak.

Allt för djupa skogar...

Efter att ha läst Djuna Barnes, Nattens skogar inser jag att jag gått på en trendbok. Tyvärr förstår jag inte de entusiastiska recensionerna över denna bok, som nu kommit i nytryck. Det måste vara förlaget som försökt haussa en bok som annars gått obemärkt förbi. Visserligen är det säkert en mycket tidig berättelse om lesbisk kärlek som är så inne nu. Men i övrigt tycker jag att det var slöseri med lästid. OK, jag kan nu vid lämpligt tillfälle och sällskap, göra ett inpass om att "den har jag läst". Vilket också verkar vara inne nu, dvs att kunna redogöra för att man minsann läst de senaste. Helst före alla andra förstås.

Datorberövad

Berövad, bedrövad över min dators plötsliga insjuknande. Hu, vad beroende jag är! Korsorden blir liggande olösta, men utan all den tid jag sitter och hänger över datorn för att kolla det ena eller andra blir vinsten förstås hur många fler böcker jag hinner läsa.
Sista resan av Carsten Jensen har legat och väntat ett tag, men nu begav jag mig tillsammans med marinmålaren Carl Rasmussen till Grönland. Det var lätt att sätta sig in i hans omgivning efter senaste tidens snömängder. Ovanliga enligt snöröjningsavdelningen, men rätt normala för svensk vinter. Carl har fastnat i sitt måleri och tror att han ska kunna återuppleva ungdomens kraft om han återser Grönland. I och med att hans resa sakta går framåt, går berättelsen bakåt i tiden. Boken är fängslande, men inte alls så speciell och läsvärd som Jensens förra bok; "Vi de drunknade".

Röster i natten

Jag hör röster om kvällarna. Ja, det är självförvållat eftersom jag varje kväll somnar in till rösten av någon som läser en bra bok för mig. När jag var barn läste min mamma för mig, men nu är det människor jag aldrig träffat som finns hos mig i sovrummet. Det har blivit mer än en vana, det är en drog. Men jag väljer mina lyssnarböcker med omsorg. Bra författare är bra, men viktigast är nästan uppläsaren. Bäst är en kvinnoröst eftersom mansröster får mig att somna för fort. Då vaknar jag till av tystnaden och har helt missat handlingen. Just nu har jag ändå Helge Skoog hos mig som läser Per Anders Fogelström. Jag somnar alldeles för sent. Först "Vävarnas barn" och nu "Krigens barn". Hela Stockholmserien har jag hört tidigare, den är fantastiskt som lyssnarbok. Med "Krigens barn" har jag nog blivit antirojalist. Mina historiska kunskaper är rätt dåliga. Dels tyckte jag det var tråkigt med alla kungarna och krigen, dels fastnar inte årtal i min hjärna. Men framför allt hade jag väldigt tråkiga (läs dåliga) lärare i historia. Men nu blir historien levande genom Fogelström och Skoog. Tack båda två.
Det är mörkt och tyst i rummet - och nu kommer han - min egen Helge!

Julledigt

I jul har jag tagit ledigt från alla klassiker och frossat i bl a "Breaking Dawn" av Stephenie Meyer. Fick "Ljudet av ditt hjärta", som är tredje delen i serien i julklapp och blev tvungen att få veta om hon någonsin skulle bli vampyr eller ej. Sista delen var klart mest händelserik och jag gillar det där helt osannolika i böckerna. Intressantast är dock den enorma succén böckerna fått. Vad är det som attraherar ungdomar med denna könlösa kärlek? Kanske dags för lite mystik i kärlekslivet efter 00-talets totala öppenhet?
Nu har jag övergått till att läsa "Nattens skogar" av Djuna Barnes. Återkommer om den.