När man är van att kunna läsa och gör det dagligen, blir en sjukdom som drabbar ögonen en stor förändring av vardagen. För min del verkar det som väl är bli bra så småningom, men jag har hunnit fundera på möjligheten att bli blind. Därför vill jag sända en tacksam tanke till den eller de som uppfunnit ljudböckerna! I mörkret går man in i en värld med hjälp av författaren och i bästa fall en duktig uppläsare. Jag vill även tacka dessa uppläsare som numera gör att jag väljer bok mer efter vem som läser än vem som författat. Så viktigt är det. En bok av alla dessa jag lyssnat på under den senaste tiden kan jag nämna: Marianne Cedervalls Svinhugg. En bok som fick dålig kritik, men som med de suveräna uppläsarna Gun Olofsson och Susanne Alfvengren fick liv och lyste upp mitt mörker. Härlig gotländska och norrländska varvat är nog mycket bättre att lyssna på än läsa.
Under hela barndom läste min mamma högt för mig med outröttlig iver. De böckerna minns jag nästan bäst. Och hon läste verkligen allt för mig! Från Tomtar och troll till Edith Unnerstad och Enid Blyton´s Femböcker. Vilka läsupplevelser det var på den tiden. Den där hisnande känslan är svår att få idag. Men det händer, fast just nu kan jag inte komma på vilken bok det skulle gälla idag.
