Ganska trött på Knausgård nu, bara fylla och funderingar kring sex.
Kan ändå inte sluta läsa, men tveksamt om jag kommer att läsa del 6.

ÖN - en sorts Robinsonad

Lyssning av "Ön" av Lotta Lundberg via recensionsex av Booked. Spännande med något som man inte valt själv, vad är nu detta? Lite rörig och obegriplig i början, några tvära kast i handlingen, men annars en välskriven bok med många intressanta frågeställningar.
Olivia, som hoppat av läkarstudier i Uppsala, ger sig ut i världen och hamnar till slut på en liten ö, någonstans i Söderhavet. Där inrättar hon sig med sin stulna läkarväska och verkar som läkare i 25 år tills handlingen i boken tar sin början. Personskildringen av Olivia är ingående och fin. Hon trivs på sin ö och känner sig nu accepterad av öborna och har öns självutnämnde "hövding" som älskare. Detta är hennes ö, men tre engelska socialarbetare, utsända av den engelska regeringen, hotar paradiset pga en falsk skandalartikel som nått omvärlden och England som fortfarande är öns kolonialmakt. Olivia har en briljant affärsidé och tjänar mycket pengar på sin originella postorderfirma. Vad, ska jag inte avslöja här!
Dramat escalerar efter ankomsten av främlingarna, som har svårt att förstå kulturen på ön. Till slut har de olika moralfrågorna fått även mig att tveka om vad som är rätt och fel. Men obehagligt är det! Liksom i Michernes bok om Hawaii, där missionärerna fullständigt trampade sönder den ursprungliga kulturen, känner jag ilska och frustration över människans oförstånd och maktfullkomlighet.
Jag tyckte "Ön" var en bra bok, men tyvärr ett bedrövligt slut. Hur gick det för Olivia?

Hur många juristerskriver deckare?

Hur många jurister skriver deckare? Detta är nog en kuggfråga eftersom de blir fler och fler! Tjänar de inte tillräckligt, har de för tråkigt på jobbet eller kanske för lite att göra? Vilket som, så hade det nog varit bättre om de fortsatt med juridiken istället. Åtminstone gäller detta Anna Bovaller och Svinajakten. Banal historia, inte det minsta originell osv. Det är några dagar sen jag läste den, men har redan svårt att komma ihåg vad den handlade om. Mitt råd är: läs inte den!

Frihet?

Det är fredag och det om något är väl frihet inom räckhåll för många. Vad däremot titeln till Jonathan Franzens roman "Frihet" innebär, har jag ännu inte efter ca 190 sidor lyckats utröna. Kanske är det just det - friheten är schimär, den finns inte. När vi har den, uppfattar vi inte den? Som studieåren vid Universitetet. Så mycket frihet som man bra förstår i efterhand att man hade. Men jag läser vidare och återkommer om Franzen och hans mycket amerikanska frihet.

Brobyggarna av Jan Guillou

Stora förväntningar på Guillous nya släkthistoria. Första delen handlar om tre bröder i Norge, som från små eländiga förhållanden, tar sig fram med skicklighet och tur. De blir alla utbildade ingenjörer som lovar att ta sig an krävande brobyggen i Norge. Spännande skildringar från karga snötrakter i Norge till det heta Afrika. Skönt att ingen Jantelag råder utan de som är duktiga lyckas. Utom den stackars brodern som visar sig vara homosexuell och flyr till London. Historien börjar 1901 och fortsätter genom första världskriget. Lite för mycket storviltsjakt i Afrika för min smak, men jag kommer alldeles säkert att läsa nästa del också. Kvinnorna får inte så stor plats, men de som förekommer är ovanligt försigkomna för sin tid.

Besök i Vietnam

Jag har nyligen återkommit från Vietnam. Ja, det vill säga, jag har lyssnat klart på Karin Alfredsson bok, Kvinnorna på tionde våningen, som utspelar sig i Vietnam. Själv har jag aldrig varit där, men i mörkret i min säng, genom min portabla CD-spelare, förflyttades jag dit genom en fin uppläsning av Katarina Ewerlöf. Kanske inte någon högklassik litteratur, men lokalkänslan kändes äkta. Minnen från 1970-talets FLN-rörelse och Vietnamdemonstrationer flöt upp som korkar i natten. Jag var själv inte aktiv, men det fanns runt om, det tillhörde tiden i Lund. Skildringen av gästläkaren Ellens upplevelser i Hanoi av korrumption, prostitution, kvinnoförtryck, illegal barnhandel och minnen från kriget blev, genom de olika kvinnoöden hon stötte på, en verklighet som berörde. Med efterord av författaren själv, där fakta och källor redovisades, blev det inte "bara" en bok, utan även en nyttig och intressant historielektion.

En sorts ros

När man är van att kunna läsa och gör det dagligen, blir en sjukdom som drabbar ögonen en stor förändring av vardagen. För min del verkar det som väl är bli bra så småningom, men jag har hunnit fundera på möjligheten att bli blind. Därför vill jag sända en tacksam tanke till den eller de som uppfunnit ljudböckerna! I mörkret går man in i en värld med hjälp av författaren och i bästa fall en duktig uppläsare. Jag vill även tacka dessa uppläsare som numera gör att jag väljer bok mer efter vem som läser än vem som författat. Så viktigt är det. En bok av alla dessa jag lyssnat på under den senaste tiden kan jag nämna: Marianne Cedervalls Svinhugg. En bok som fick dålig kritik, men som med de suveräna uppläsarna Gun Olofsson och Susanne Alfvengren fick liv och lyste upp mitt mörker. Härlig gotländska och norrländska varvat är nog mycket bättre att lyssna på än läsa.
Under hela barndom läste min mamma högt för mig med outröttlig iver. De böckerna minns jag nästan bäst. Och hon läste verkligen allt för mig! Från Tomtar och troll till Edith Unnerstad och Enid Blyton´s Femböcker. Vilka läsupplevelser det var på den tiden. Den där hisnande känslan är svår att få idag. Men det händer, fast just nu kan jag inte komma på vilken bok det skulle gälla idag.

Richard Montanari har skrivit en riktigt kuslig thriller. "Play Dead" är inget för veklingar. Trollkarlar, magi och pussel gör innehållet ovanligt, spänningen ökas succesivt genom polisernas tävling mot klockan och oddsen att finna flickan vid liv i Philadelfia. Ett kusligt gammalt hus gör det hela perfekt. Vill man ha något att sträckläsa hela natten passar denna bra. Jag höll mig dock till dagtid när jag hade sällskap hemma. Ibland var jag tvungen att lägga boken ifrån mig för att andas. Intrigen påminner lite om den utmärkta filmen "The Illusionist". Även om filmens handling tilldrar sig i mer förfluten tid än Montanaris bok. Måste kolla om han skrivit fler böcker.

I grunden utan skuld

En konstig titel på en annars hyfsad svensk deckare. Viveca Steen lyckas i alla fall förena lite vardagsdramatik med lite spänning i inspirerande miljö i Sandhamn. Eller heter det PÅ Sandhamn? Under julen visades en av hennes böcker som film på svt och var inte helt misslyckad. Fast böckerna är bättre. De ger en stunds mys och lättläst avkoppling från den tyngre litteraturen.

Igelkottens elegans?

Muriel Barbery är lärare i filosofi. Det märks! Det mesta i boken går ut på att tala om filosofi på ett pedagogiskt sätt. Hennes kvasifilosofiska utläggningar om konsten blir bara för mycket! En av huvudpersonerna är en portvakt i Paris, som döljer sin bildning bakom en mask av okunnighet. Med piggarna utåt som igelkotten. Insidan ska alltså vara bättre eftersom hon är så beläst? En annan är tolvåriga Paloma, som skriver en sorts dagbok där hon talar om hur intelligent hon är och hur lite livet är värt att leva. Lite intressant blir det när japanen Ozu dyker upp som ny hyresgäst i huset. Hoppas slutet blir mer läsvärt. Och ja, jag vet att boken är omåttligt populär och är en säljsuccé. Men alla tycker som väl är inte lika. Filmen kanske är bättre? (Bilden är från filmklippet som visas på YouTube.)

Daunt Books for travellers

En härlig bokhandel i London som erbjuder en virtuell tur!
Den ligger på Marylebone High Street nr 83/84. All sorts reselitteratur man kan tänka sig över hela världen.
Pröva här: http://www.dauntbooks.co.uk

Själens osaliga längtan

Audrey Niffenegger har med "Själens osaliga längtan" (Her fearful symmetry) skrivit ännu en annorlunda bok. Den förra jag läste var "Room", som var en insiktsfull, fasansfull skildring av instängdhet. "Själens osaliga längtan" handlar egentligen också om instängdhet, men denna gång är det döda själar det gäller. Om man tycker om lite övernaturligt och är intresserad av engelska kyrkogårdar är den toppen. Jag måste bara besöka Highgate kyrkogården i London när jag kommer dit i mars. Själva intrigen är spännande, men inte alls lika gripande som i tidigare böcker av samma författare. "Tidsresenärens hustru" kan rekommenderas.

En fyrbok till...

Jag kunde inte låta bli. Den stod där i hyllan för 7-dagarslån på biblioteket; Fyrmästarens dotter av Ann Rosman. Ny deckarförfattare med fyrtema. Den var inte så pjåkig faktiskt. Inga spökerier, men förgreningar bakåt i tiden förstås. Intrigen sådär, men riktigt bra personskildring. Ganska spännande och aldrig tråkig. Miljön är Marstrand, liknande Läckbergs Fjällbacka, men bättre skildrad än hennes. Jag kommer nog att läsa Rosmans nästa bok också. Den heter "Själakistan" och kom ut 2010.

Den bästa fyrboken alla kategorier är ändå "Pappan och havet" av Tove Jansson. I den finns känslan av ödslighet, ensamhet och mystik. Och längtan...

Dödens nycker

Att läsa Saramago, "Dödens nycker", är att gå in i ett helt annat tänkesätt. Vad som är, är uppochner, dvs döden är nyckfull. Att döden skulle vara en kvinna har jag aldrig funderat på, inte heller vad som skulle hända om hon började handla irrationellt. Det är med mycken djupsinnighet och filosofiska finurligheter Saramago skriver. Och med mycket humor. Det är en tänkvärd och mycket läsvärd bok. Att döden är både nödvändig och önskvärd hade jag inte tänkt mig. Men att berätta mera skulle förstöra nöjet för er som vill ge er in i Saramagos annorlunda värld.
Denna bok får mig att minnas en annan bok som jag läste på 1970-talet; Philip José Farmer, Flodvärlden. Den handlar om en flod, dit alla kommer som dött. De träffas där och kan samtala med varandra. Jag tror ska läsa om den och berätta mera senare.

Bokrean

Jag kan förstås inte låta bli att gå dit, till rean alltså. Det hänger i, precis som påskfirandet, vilket inte heller är så storstilat längre utan barn som ska leta påskägg i buskarna. Jag får leva med härliga minnen av bokreor då armarna inte räckte till för allt jag ville ha.
I bokhandeln frågar jag efter avdelningen med litteraturhistoria och lyrik. En närmast skamsen bokhandlare erkänner att det inte finns någon sådan. Jovisst, det finns en (!) samlingsvolym med svenska dikter. Nej, någon litteratur värt namnet finns inte på årets bokrea. Inte i min stad i alla fall. Bästa utbudet hade faktiskt Åhlens, där jag hittade en fin bok om whiskydestillerier i Skottland. Eftersom färden går dit i juni kan den komma väl till pass. Om man är galen i kokböcker kan man få sitt lystmäte, men hemma tar de redan större plats än kastrullerna, så jag hoppar över dem.
Sedan jag upptäckt Kupans bokdagar är den vanliga bokrean ganska ointressant. På Kupan finns nämligen fullt av skönlitteratur till ett pris av 10-20 kr!

Ännu en Indri∂ason

Efter att ha läst Arnaldur Indri∂asons senaste deckare; Frostnätter, tror jag att det även får bli min sista av den författaren. Visserligen en rätt så finurlig historia med en gåta som godmodigt löses av Erlendur, alltid lika ensam och grubblande. Men jag är rätt! trött på hans försvunna lillebror vid det här laget. Lättläst och lättglömd. Lite gulligt, men är det vad man vill ha av en deckare? Författaren utsedd till Nordens bästa deckarförfattare, ja det säger en del om nordiska deckarförfattare. Segt som alla svenska kriminalserier på TV. Inte "my cup of tea" i alla fall.

The Little Stranger

Sarah Waters skriver som vanligt mycket bra. Ett språk som flyter och underbara miljöer. Mina förväntningar var höga eftersom jag tycker om författaren och älskar det kusliga. Boken var klart läsvärd om man som jag gillar gamla herrgårdsmiljöer och det typiskt brittiska. Lite känsla av "I vår herres hage" med en landsortläkare som far runt i en skraltig bil och kontrasten mot de kvarlevande aristokraterna på Hundreds Hall. Någon sorts kärlekshistoria, som mest liknar en missuppfattning och så en rad oförklarliga händelser utgör egentligen hela storyn. Besviken, ja det är jag nog. Mest förvirrad dock, vad handlade boken egentligen om?

Kunzelman & Kunzelman

Carl-Johan Wallgren har i sin Kunzelman & Kunzelman, gått in i huvudet på en tavelförfalskare och konservator, med som det brukar heta, förgreningar till Berlin, Stockholm och Finland. Huvudpersoner är Viktor Kunzelman och hans son Joakim. I de delar som handlar om fadern får man sig till livs allt om olika äldre konstnärers arbetsätt och färganvändning. Mycket intressant om man är intresserad av konst. Förvecklingar och bögkärlek. Trendigt? Sonens irrfärder liknar mycket Klas Östergrens sätt att skriva eller en tidig Ulf Lundell. Ganska njutbart om man gillar den stilen, men känns lite slitet. Trots detta kan jag verkligen rekommendera boken. Men den är inte riktigt gripande, lite för konstruerad för min smak.

Allt för djupa skogar...

Efter att ha läst Djuna Barnes, Nattens skogar inser jag att jag gått på en trendbok. Tyvärr förstår jag inte de entusiastiska recensionerna över denna bok, som nu kommit i nytryck. Det måste vara förlaget som försökt haussa en bok som annars gått obemärkt förbi. Visserligen är det säkert en mycket tidig berättelse om lesbisk kärlek som är så inne nu. Men i övrigt tycker jag att det var slöseri med lästid. OK, jag kan nu vid lämpligt tillfälle och sällskap, göra ett inpass om att "den har jag läst". Vilket också verkar vara inne nu, dvs att kunna redogöra för att man minsann läst de senaste. Helst före alla andra förstås.

Datorberövad

Berövad, bedrövad över min dators plötsliga insjuknande. Hu, vad beroende jag är! Korsorden blir liggande olösta, men utan all den tid jag sitter och hänger över datorn för att kolla det ena eller andra blir vinsten förstås hur många fler böcker jag hinner läsa.
Sista resan av Carsten Jensen har legat och väntat ett tag, men nu begav jag mig tillsammans med marinmålaren Carl Rasmussen till Grönland. Det var lätt att sätta sig in i hans omgivning efter senaste tidens snömängder. Ovanliga enligt snöröjningsavdelningen, men rätt normala för svensk vinter. Carl har fastnat i sitt måleri och tror att han ska kunna återuppleva ungdomens kraft om han återser Grönland. I och med att hans resa sakta går framåt, går berättelsen bakåt i tiden. Boken är fängslande, men inte alls så speciell och läsvärd som Jensens förra bok; "Vi de drunknade".